Möten

Möten, möten....möten som formar, möten som förvånar, möten som skapar, möten som leder till nya möten...Här har jag tänkt att berätta om betydelsefulla möten jag har varit med om...och om möten som kanske ännu inte ens har hänt! 

             

Vad sker i ett möte som sätter spår?

Jag reser ganska mycket och jag gör det oftast på egen hand. De senaste sju åren har jag avverkat en hel del sådana resor, både längre resor till Asien, men även kortare som till någon grekisk ö, med kortare menar jag tidsmässigt. På nästan alla har jag träffat människor som av olika anledningar har satt sina spår, antingen genom att jag återkommande tänker på dem, eller genom att vi har en sporadisk oprententiös mailkontakt, eller genom att de har blivit mina nya vänner. Men vad är det som gör att det blir så?

• Beror det på mig?
  Jag får ofta höra att jag har så lätt för att få kontakt med folk, att jag är social, och att jag kan skapa en öppen samtalsrelation med människor jag inte känner. Fine, det låter ju bra....men så enkelt tror jag inte att det är. Det måste ju också finnas en mottagare med ett öppet sinne för "det som kommer att ske i mötet". Så, nej, det beror inte på mig! Men däremot är jag väldigt nyfiken på vissa människor, så där kan ju jag ha min del. Jag väljer sällan ut vilka människor det ska bli, det sker liksom av sig självt. Man kanske får en ögonkontakt, ett leende, man hör något intressant sägas.....och om jag då i det läget får en känsla av att gå vidare, ja då gör jag det....så då kanske det beror på mig ändå, ha, ha...nej...it takes two to tango!

• Att ge och ta
  Vissa möten är magiska från första stund, det går nog inte att beskriva den känslan bättre än så. Då ger och tar båda från första ögonblicket. Jag ger i form av att jag bjuder på mig själv, visar en sårbarhet som vi alla har, och berättar det jag VILL berätta (ofta personliga saker), jag tar genom att bemöta personen och ev ställa perspektivfrågor som bemöts med gillande och sen är det bara att köra på...inte tänka....bara tanka!

• Några exempel.....
  Jag var på Rhodos i somras (hade bokat resa och boende för tre veckor....men kom hem efter nästan sex veckor:), där hade jag några fantastiska möten! Jag hade fått tips om ett pensionat mitt i Rhodos gamla stad, jag mailade och bokade och kände direkt att här finns det människor som jag kommer att trivas med! Och från första stund så hittade jag en slags samhörighet med Hanna och Johan som på ett fantastiskt sätt bemötte mig under hela min vistelse där. Vill du uppleva Grekland på ett avslappnat och generöst sätt, blandat med inspirerande möten? Ta en titt: http://kristinasrooms.com/
  Det gjorde ju inte saken sämre att det bodde flera härliga människor där under tiden...en del nån vecka, en del bara en eller ett par dagar. Bl.a träffade jag Veronica och hennes man som har satt sina spår :)                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      Jag träffade också två äldre "damer" från Turkiet, vi hitttade varandra ganska omgående, vi bodde grannar och började prata, det resulterade i att de bjöd mig på middag på vår gemensamma stora terass, de lagade turkisk mat, dukade med duk, för det skulle det minsann vara! Och så berättade vi om våra liv, hur vi tänker, vad vi vill, och det är så fantastiskt att få bli inbjuden i andras liv, det är en ynnest, tycker jag! Så nu har jag mailkontakt med en av dem, jag har en stående inbjudan till Istanbul, och den chansen tänker jag minsann ta! Vilket möte det blev!                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Ett annat möte som har gjort ett stort intryck på mig var porträttmålaren som satt nere vid hamnen. Jag tror att jag såg honom redan första dagen, och jag kände direkt att han var en intressant människa, vet inte varför. Nästa dag jag gick förbi så ropade han på mig....(jag tänkte ju att han försökte prångla på mig ett porträtt). Men han trollade fram en stol och en kopp kaffe, och hans öppningsfras var: "jag känner att du är spirituell, och det är något som säger att jag vill prata med dig "....Ja ja, tänker du kanske nu, bra raggningsreplik! Men om det hade varit det, för DET hade jag känt, så hade jag aldrig satt mig där på stolen :) Jag satt i alla fall på denna stol i två-tre timmar och hade ett fascinerande samtal, tiden rann iväg, och om det är något jag har så är det tid! Vi utbytte tankar om det mesta, vi skrattade väldigt mycket och vi gav och vi tog. Jag blev hembjuden till hans fantastiska grekiska hem, med en innergård som prunkade av vindruvor, citroner, oliver och allt vad man kan tänka sig! Han beställde mat från grannrestaurangen som visade sig vara en av Rhodos bästa. All mat och dryck var lokalt producerade...så det var ju extra gott. Och så visade det sig att denne porträttmålare hade det som en extra bisyssla, för han skapade och målade helt andra tavlor, han hade en gedigen utbildning inom konstnärsskapet, och allt detta fick jag ta del av, verkligen en insyn i en annan människas liv, bara för jag tog mig tid att sätta mig ner på stolen!                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  Men det bästa mötet var när jag åkte till Tilos några dagar...där träffade jag denna underbara kvinna:                                                                                                       Men det mötet berättar jag om nästa gång!           

 

 Mitt möte med Irini juli 2012

 Jag blev rekommenderad att åka till en liten ö som heter Tilos när jag var på min långsemester på Rhodos i somras. Anna och Johan som driver det underbara pensionatet Kristinas Rooms i Rhodos gamla stad ordnade genom ett telefonsamtal ett mysigt litet hotell. Jag tog båten och såg fram emot några dagar helt förutsättningslöst. Jag såg redan på håll att denna lilla ö skulle göra gott för min själ....en liten hamn omgärdad av sluttande berg med pittoreska små hus...en strandpromenad, ganska lite folk...små tavernor där lokalbefolkningen förstrött framskred sina varma dagar i solen. Min första dag tog jag en liten upptäcktsfärd i omgivningarna. Först häpnade jag över utsikten från min offantligt stora balkong!

 

                                                             

                                                               Backen upp mot den överdådiga vyn!

 

Hundra gånger vackrare i verkligheten...i hettan.....

 

                                                               

                                                                  En tredjedel av min gigantiska balkong :)

 

Andra morgonen hade jag packat lilla strandväskan, så jag vandrade iväg på den smala lite halvbranta slingriga grusvägen mellan de vackra husen med bouganvillablommorna lysande på husväggarna. Framför mig ser jag en gammal tant med käpp som har lite svårigheter med den ojämna vägen. Jag går ifatt henne och säger hej samtidigt som jag erbjuder henne min arm. Hon tar den tacksamt och ler det finaste tandlösa leendet jag har sett. Hon pekar mot ett hus lite längre ner i backen, utanför på verandan på ett bord ligger lite örter och kryddor som är till salu. Hon pratar och pratar, jag ler och pratar på så gott jag kan, det blir lite svårt när hon är övertygad om att jag pratar grekiska (inte första gången!). Jag visar och förklarar att jag ska gå till stranden, men det vill hon inte alls lyssna på, hon mer eller mindre drar mig upp på sin veranda och ställer fram en stol. Hon hämtar vatten och pratar oavbrutet samtidigt som hon klappar mig på kinden. Jag känner direkt att det här är en speciell människa! Vi presenterar oss för varandra och jag pekar upp mot backen med förklaringen att jag bor där några dagar. Det gillar hon!

 

 

Efter en stund ropar hon på en gammal man som sitter en bit därifrån, vad jag förstår så är det en äldre släkting, Elias, som också bor där. Vi sitter där och pratar och pratar på grekiska, engelska och svenska, men framförallt med vårt kroppsspråk! Hon berättar att hon odlar lite örter och kryddor som hon säljer om någon går förbi, så naturligtvis köper jag några påsar med timjan och färsk chili. Tiden går utan att jag märker det, vi skrattar oss i genom ett par timmar, och hon släpper knappast inte min hand under hela tiden. Jag visar min i-phone och att jag vill fotografera, då gör Irini, som hon heter, sig i ordning i håret och rättar till sina kläder. Jag tar några bilder av dem, sedan visar jag att man kan se sig själv också när man tar bilder...då trodde jag att hon skulle skratta ihjäl sig! Det är den bilden ni ser på oss här ovanför. Det går förbi en man som tolkar lite åt oss, så jag får Irinis adress och gör klart för henne att jag kommer att skicka bilderna till henne. Hon har flera gånger under vårt möte meddelat mig att jag minsann är hennes dotter nu! Irini påminner väldigt mycket till utseendet, blicken och glimten i ögat om min gamla farmor som gick bort 1985, så kanske jag just då även kände ett släktband med henne. Till slut gick går jag därifrån för att få några timmar på stranden, men innan jag går så lovar jag att titta in igen.

Senare på kvällen går jag förbi huset och där sitter de....jag försöker förklara att jag ska äta på en restaurang som jag blivit rekommenderad, men nej, de känner minsann någon som har en restaurang som jag ska gå till....så de försöker förklara vägen....vilket jag inte fattar mycket av. Så Irini talar med mycket bestämd röst om för Elias att han får minsann följa med och visa vägen! Elias är väldigt gammal och skröplig kan jag tillägga. Men han tar min hand, och vi går väldigt sakta och försiktigt genom hela byn och strandpromenaden....och med den andra handen klappar han mig på kinden, nästan hela tiden. Den synen skulle jag vilja ha sett! Till slut kommer vi fram till restaurangen, jag kan också säga att jag var lite orolig ett tag, för det verkade inte som han visste vart han skulle...Väl framme får jag en utsökt god middag hos deras bekanta. Där hade jag inte hamnat om jag inte hade träffat Irini!

Irini, Elias o jag försöker få till en bild :)

 

Jag träffade förstås Irini de återstående dagarna också, vi skrattade och hade så otroligt roligt! Och det utan att kunna konversera på det traditionella sättet....en härlig känsla!  Hon tyckte det var självklart att jag skulle komma och bo hos henne nästa gång och inte på något dyrt hotell. Min hemresedag tänkte jag bara gå förbi och säga hej då, men för säkerhets skull gick jag dit några timmar innan båten skulle lämna hamnen. Jag hörde Irini ropa på mig från verandan en trappa upp, där satt hon och åt lunch med en annan släkting som var en pensionerad lärare, Kypriotis. Han kunde lite engelska, tyska och italienska, så då blev det konversationer på hög nivå, ha , ha! Han hade varit ute och fiskat på morgonen, och på sitt självklara sätt bjöd de in mig att äta med dem. Det gjorde jag mer än gärna! Stekt fisk och kokt potatis, serverat med lite grönsaker...ljuvligt! Irini plockade fram en vinflaska för att fira, jag förstod att det inte var så vanligt, det togs också fram ett finare glas till mig. Själv festade hon till det med coca cola! För övrigt så kunde jag se att det inte fanns någonting i överflöd vad det gällde deras vardagliga liv. Irina grät....och jag fick torka hennes tårar...men hon skrattade och klappade mig på kinden och visade så mycket av sin kärlek till en medmänniska som bara råkade gå förbi där på grusvägen......Ja det var ett mycket speciellt och minnesvärt möte! När jag klev på båten stod hon på sin veranda och vinkade åt mig...länge....och jag undrade....kommer vi att ses igen?

Irini festar till det med coca cola :)

 

Kypriotis och Irini!

 

Resterna efter en utsökt lunch!

 

Ta vara på de möten som plötsligt bara händer...de kan hända när som helst, var som helst......