Att vara ensam eller själv...det är frågan!

Man hör många som säger att de inte vill vara ensamma. Särskilt efter en seperation är det nog ganska vanligt. Fort ut på banan igen och hitta någon att dela sitt liv med. Den där någon kan förstås vara "rätt" person för tillfället, men många gånger återkommer ensamheten. Ibland även om de fortsätter tillsammans. Att vara ensam i en parrelation kan jag tycka är ett litet slöseri med sin egen tid. Den är ju inte evig här på jorden.

Bara för att man är ensam (definition: singel), behöver ju inte det betyda att man är ensam. I fysisk betydelse så är man väl det med tanke på att man bor själv. Men det där ordet själv använder jag hellre. Man kan vara ensam och verkligen vara ensam, men man kan också vara själv utan att vara ensam.....Om man inte vågar möta sig själv och inte heller vill/vågar vara nyfiken på sig själv eller lyssna inåt, ja då blir man nog ensam. Och om man samtidigt söker sig bort från ensamheten, bort från sig själv, för att "bara" vara den som andra ger en tillåtelse att vara, den som man alltid har varit, den som man tror att man är, den som man är bland andra....då kanske man har svårt att vara själv.

Jag kan tala om att det är väldigt roligt när man upptäcker sig själv. För att göra det bör man nog vara "ensam" för att kunna vara själv. En del människor gör sig själva till offer och leker martyrer......de är riktigt jobbiga! "Åh, det är så synd om mig, jag är olyckligast i hela världen, ingen tycker om mig, det spelar ingen roll vad du säger för jag ÄR så här, min mamma/pappa har präglat mig, jag skyller på barndomen....bla....bla..." Det är precis de som behöver upptäcka hur härligt det kan vara att vara själv utan att vara ensam för det.

Det bottnar väl som allt annat i rädsla skulle jag tro. En rädsla för vad man kanske ska upptäcka....man kanske kommer fram till att man inte alls är fördomsfri eller tvärtom. Ens värderingar som följt med nästan hela livet kanske drastiskt förändras. Man kanske kommer på att man vill ändra yrkesinriktning, eller rentav riktning i livet. Eller undrar varifrån man fick idéer som man egentligen följt mot sin egen innersta tro. Man kanske t.o.m får insikter om att man nästan hela sitt liv gjort saker, sagt saker som inte alls överensstämmer med det man känner efter är det "rätta". Då har man en valmöjlighet....att fortsätta som om igenting har hänt, vifta bort det som en fluga...eller så gör man de förändringar som magkänslan talar om behöver göras. För att fullt ut vara den du är ämnad att vara laughing! Man behöver inte fråga någon annan om lov för att göra det.

PS. Inlägget varken hindrar eller förhindrar på något sätt min tro på kärleken och tvåsamhet! Vägen dit för mig är en tro på människan. Störst av allt är kärleken!

LOVE IS THE ANSWER; NO MATTER THE QUESTION

20 Dec 2014