Stroke...

Det börjar nu närma sig två månader sedan mamma fick den där idiotiska Mr stroke på besök....det är en riktigt elak jävel kan jag tala om! Och han verkar inte vilja ge sig av heller, definitivt inte frivilligt...snacka om oinbjuden gäst som snyltar och parasiterar som den värsta amöban! Men min mamma är en fighter, så hon ger honom den ena käftsmällen efter den andra när hon orkar....och hon vinner tillbaka en del av sina funktioner som han fullständigt och abrupt snodde från henne den där ödesdigra novembereftermiddagen. Och jag är inte heller nådig mot honom.....kan tänka mig att han svär och våndas lite varje gång jag är på ingång till mamma....och nu har han inte haft det lätt de sista två veckorna kan jag tala om! Herrejävlar....han har nog svettats, ha, ha, ha, det ska han!!! Mr Stroke, you little bastard!

 

De första veckorna sov hon mest, det kallas för hjärntrötthet, och det kan man förstå efter en sån fruktansvärd utslagning av kroppens funktioner. Höger sida förlamad och talets funktion var borta. I det läget visste vi inte hur mycket eller lite återställd hon kunde bli. (Det vet vi egentligen inte nu heller, men eftersom jag tror på "att tro" och att jag tror på mirakel så kommer ju allt att bli fantastiskt bra!). Och jag kan erkänna att jag har bett till högre makter ett antal gånger....Till slut kom de första förlösande orden från henne som gjorde att man fick mer hopp och tankar som sa; "japp, där satt den! Nu har mamma visat att hon är med på banan igen...så nu kör vi!"

 

 

 

 

Jag har under dessa nästan åtta veckor träffat min mamma i princip varje dag i fem veckors tid under tre olika perioder, så jag har ju verkligen sett hur Mr Stroke höll henne i sitt grepp, men jag har också sett mammas kämpaglöd som är enorm! Och jag visste ju sedan tidigare att det virket hon är byggd av är segt! Äkta småländsk vara!  Hon flyttades närmare hemmet för en viloperiod och för att få mer kraft för att orka träna och komma tillbaka till rehab.... Det är de två senaste veckornas framsteg jag ska berätta lite om, men det har inte gjort sig självt.....Vi har jobbat i ett team, jag har varit coachen, mamma har gjort jobbet :) Det är ju som det är inom vården......personalen kan inte alltid göra det som behövs, så jag tog ett eget beslut och gjorde vad jag tyckte behövdes!

             

 

Jag kom till mamma på nyårsafton, rosor på kind och solsken i blick var vad jag möttes av. Jag pratade om vikten av träning för att kunna bli bättre, och att målet nu är att komma hem till pappa. Balansträning på sängkanten var en av de viktiga sakerna att bli bättre och starkare på. Så hon slängde av sig filten med vänsterhanden och försökte sätta sig upp. Vad vill du göra sa jag...vill du träna? Ja! Så jag funderade en tiondels sekund på om JAG själv skulle kunna fixa detta...men hon propsade....så jag tog ett rejält tag och baxade upp henne i sittande ställning med benen över sängkanten. En stor spegel på väggen mitt emot var perfekt....så nu började hårdträningen. Där satt hon, hon tittade på klockan och ville ta tiden, så den första dagen blev det 20 minuter där hon satt helt själv...jag visste att hon tidigare hade suttit 5-10 minuter åt gången. Jag var noga med att mamma själv skulle avgöra hur länge....sedan har vi gjort detta  varje dag i nästan två veckor. Hon hade stenkoll på klockan och ville slå sitt rekord varje dag. Sista dagen satt hon i 45 minuter! Under balansträningen smög jag också in lite annan träning, vi sjöng, artikulerade, hade ordkunskap (inte helt lätt att hitta rätt ord eller forma tanken och få ut det), visslade, hade mungympa, rörelseträning att vrida kroppen och lyfta arm och ben. Jag kan säga att jag hittade på allt möjligt som föll mig in...jag tänkte att ALL träning MÅSTE ju vara bra! Jag hade dessutom en mycket träningsvillig adept! Och resultatet lät ju inte vänta på sig. Varje dag när jag kom slet hon av sig filten och ville träna! Det kan sägas också att träning och fysisk aktivitet har genomsyrat hela mammas liv, så det är ju en självklar sak för henne att fortsätta med det. Talet har utökats väldigt mycket, ibland blir det förstås stopp, men man lär sig att ställa rätt frågor och leda in på rätt spår. Ibland blir allt helt galet....och det har många gånger slutat i fullständiga skrattattacker hos oss båda! Man kan och ska skratta!!!!  Jag har bestämt mig för att vara positiv, något annat hjälper ju inte mamma. Ingen blir ju gladare om jag dränker mig i min sorg eller förmedlar den till andra! Situationen är som den är...och nu kan den bara bli bättre :) Och nu kan jag jag lägga till PT (pesonlig tränare) i mitt CV, he he. Motivation och att ha mål är det som gäller!

 

"Det bästa träningspasset är det som blir av..."


"Any activity becomes creative when the doer cares about doing it right, or better."


"Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret."

 

Massage och beröring är också viktigt, så det har det blivit mycket av. Ibland har mamma legat som en drottning med pappa sittandes på ena sidan och jag på den andra, fullt masserande av armar, händer, ben och fötter....lite god choklad och frukt, och skidskytte på TV:n! Jag fixade dit en duktig frisör så hon känner sig fin igen, vi ringde också efter en massör som kom dit, så hon fick känna på RIKTIG massage! En dag var det strålande solsken, så då fick mamma komma ut i friska luften för första gången....det var härligt för henne...och för oss! Jag har tagit med några av mammas orkidéer...vi har även skrattat åt att pappa nu är förste växtdödare!

 

Idag har jag lämnat mamma för den här gången men kommer snart tillbaka, ska bli spännande att se vad som har hänt. Och nu är det snart dags för att få komma till riktig rehabträning igen när hon inte längre lider av samma hjärntrötthet! Jag är tacksam för att jag har haft den här tiden med mamma och pappa...stöttat och hjälpt min gamle far i sin vardag, och fina stunder med mamma. Ingen blir yngre...och tiden går....vi lever nu...då gör jag vad jag kan och vill. Jag förväntar mig inte en klapp på axeln, den kan jag ge mig själv...och det gör jag! Men det är härligt att få ge.....för man får tillbaka, lita på det! Jag skriver detta ur mitt perspektiv, och det finns självklart fler som bidrar till mammas tillfrisknande, alla i hennes närhet är jätteviktiga....jag vill bara förmedla en känsla av min upplevelse och relation med mamma när allt sattes på prov! Och så vill jag tala om att man kan hantera nya situationer, man får en kraft....... Så passa dig Mr Stroke (din lille jävel..)!!!!!!!

 

 

 

 

11 Jan 2013